... Och jag talar givetvis om paniken. Fram till idag har jag haft en ganska kaxig och lugn inställning till det hela genom att kort och gott ta allt med en liten axelryckning. Kaxigheten är som bortblåst och kvar står jag i form av ett skakigt frågetecken. Nu har jag nämligen fått en adress och ett namn på en man som jag ska möta upp nästa söndag. Och såklart, plötsligt inser jag hur fantastiskt skönt det hade varit om jag haft en resekompis. Argh! Äh, kom igen nu, det här blir superbra...

 

Hur som haver, nu är allt allt allt klart med undantaget att jag måste börja packa ihop mitt liv. Åh herre...