Vips sa det. Så var både min blogglust och resesug starkare än starkast igen. Jag längtar tillbaka till Alicante och alla galenskaper, jag längtar tillbaka till utsikten av vulkantoppar och moln, glädjerusen som fick oss alla att studsa upp och ner.

Jag kände ett starkt begär av att skriva några rader här, kanske för att få med några av livets goda ögonblick i protokollet?! För stunden lever jag i en bubbla av endast en massa roliga och spännande första-gången-upplevelser. Jag har varit och sett en NHL match, gått på universitetsparty i amerikansk anda, "liftat" från en stad till en annan, språket som jag hör dygnet runt är franska vilket jag inte kan förstå mycket alls av men det är i alla fall på bättringsvägen! Jag bor för övrigt i en kåk större än alla andra jag någonsin varit i med en hushållerska som ordnar och har sig med allt man kan önska sig. På lördag morgon åker vi dock tillbaka till Montréal och avslutar min vistelse här innan flygningarna mot Hawaii startar. Som ni kanske förstår så gillar jag livet ganska rejält just nu...

Men nog om detta, de andra verkar vara redo för en filmkväll så jag ska lägga undan mobilen. Ha det fint! Kram

 

 

 

 

 

 

... Och jag talar givetvis om paniken. Fram till idag har jag haft en ganska kaxig och lugn inställning till det hela genom att kort och gott ta allt med en liten axelryckning. Kaxigheten är som bortblåst och kvar står jag i form av ett skakigt frågetecken. Nu har jag nämligen fått en adress och ett namn på en man som jag ska möta upp nästa söndag. Och såklart, plötsligt inser jag hur fantastiskt skönt det hade varit om jag haft en resekompis. Argh! Äh, kom igen nu, det här blir superbra...

 

Hur som haver, nu är allt allt allt klart med undantaget att jag måste börja packa ihop mitt liv. Åh herre...

Två veckor kvar (på sekunden) till dess att jag sitter på flyget ner. Jag fattar seriöst nada! Men trots ovissheten om vart jag hamnar och vad som komma skall så längtar jag ihjäl mig och jag både hoppas och tror att den sista tiden här hemma kommer gå supersnabbt. Dessutom har blandningen av kontrollfreaket och perfektionist-Johanna radat upp både to do-listor och packlistor så det här ska nog gå smärtfritt!

 

Ja, smärtfritt förutom alla avsked såklart. T.ex. kommer jag ju att sakna Preggo-Berta, the leglicker och Dalmåsen!

Det här är typ jag atm (mamma det står för "at the moment", så du slipper fråga sen). För att skjuta upp ärenden som att ringa FK, csn och Tele2 så duschar jag mina växter och vädrar ut allt som heter mysfaktor eller värme. Anledningen är att jag verkligen inte har lust att sitta i långa telefonköer som kan sluta med oanvändbar information. Men jag har ju ett par veckor på mig att få lite vettiga saker ur vägen...

När jag var ute och hämtade in posten tidigare idag såg jag att mitt ficklexikon från Blueberry har kommit. Idag är det för övrigt en enda månad kvar tills jag sitter på planet ner mot varmare breddgrader (hoppas jag!) vilket känns jätteroligt. Eftersom att jag har mycket planerat för månaden som kommer så tror jag nog att tiden lär ticka på i raketfart!

Okej, en fråga bara. Måste tiden gå så förbannat långsamt bara för att man väntar på något gott?

Det här är i princip raka motsatsen till typ playan i Alicante, men! New York. New York är New York brukar jag svara när någon frågar hur jag tycker att det var. Tycker man alltid har så svårt att verkligen njuta och suga in omgivningen när man är någonstans, och det var precis vad som hände i "staden som aldrig sover". Det är inte förrän man kommer hem som man får insikt i vad man varit med om. Men så fort jag får möjlighet igen vill jag återvända och känna på pulsen, besöka fler kända som okända platser och ta en taxi genom hela Manhattan. Förresten såg jag en film idag där dom åkte taxi genom Times Square och förbi Wahlgreens dit vi gick efter en utekväll, Brooklyn Bridge, ett av alla mean streets som Alicia Keys sjunger om i låten som aldrig lämnade mitt huvud medan vi var där. Empire State of Mind!

 

Kort och gott - som jag sa, New York är New York.

Med 42 dagar kvar på svensk mark börjar jag inse att jag faktiskt snart ska packa ihop mitt liv och bosätta mig i Spanien på hittills obestämd tid. Om jag stannar kvar efter mina 5 månader på Colegio Internacional får tiden visa men jag hoppas innerligt på att detta är mer än bara början på något nytt. Jag hoppas att det även är början på något stort. Haha, fråga mig inte vad för det kan jag inte svara på. Men bara genom att ta dagarna som de kommer och genom att våga anta nya utmaningar så tror jag nog att min slutdestination kan bli riktigt kalasig.

 

Nog om det! Imorgon är det dags för en ny vecka och jag hoppas att jag kan få lite ärenden ur vägen, typ kila ner till banken och fixa andra tråkiga saker som bara måste göras!