Kungahuset från framsidan.

Palacio Real - det spanska kungahuset.

Plaza Mayor - stort torg med restauranger och småbutiker.

Puerta del Sol - stadens absoluta mittpunkt.

Gran Vía - shoppinggatan.

Paseo del Prado - där man ser byggnader så som Palacio del Comunicaciones.

El Retiro - stadens största park som bl.a har en konstgjord sjö där man kan hyra  roddbåtar, mysigt ställe där jag tog en powernap i gräsmattan innan jag gick tillbaka till hostellet jag bor på.

Nu ska jag väcka mig själv till liv hade jag tänkt. Ciao

 

Idag var stora stygga Johanna i farten och skolkade för en heldag i San Juan istället. Men jag trivs inte så bra i skolan nu då vi har en otroligt jobbig kvinna som inte vill låta någon annan prata samtidigt som min nya lärare (som jag annars tycker verkar bra) pratar/skriker sig igenom 4 timmars dagarna. Igår trodde jag att mitt huvud skulle sprängas när det var två minuters skrikande undervisning kvar. Dessutom ska det tydligen bli dåligt väder i helgen och jag som jobbar så hårt med brännan, höhöhö! Så med andra ord skiter jag fullständigt i skolan just nu. Synd, men jag vill inte gå dit och bli irriterad och få huvudvärk när jag kan spendera mina sista dagar med sånt som faktiskt ger mig någon slags inre harmoni haha...

 

Hade i alla fall en underbar dag på stranden och vågorna var så höga att jag såg surfare lite här och var. Avslutade dagen med donken till middag precis vid strandpromenaden!

 

Jag tror att jag påbörjat någon slags garderobsförnyelse!? Men jag skyller på att det var molnigt senare på eftermiddagen igår och att det kliade i shoppingfingrarna. För att kompensera tänkte jag däremot rensa bort en hel del och skänka bort!

 

Förutom mitt shoppande så har jag en biljett hem till Sverige bokad och klar. När bokningsbekräftelsen dök upp på skärmen så föll en tår eller två men nu i efterhand så känns det helt rätt. Jag kom liksom till något slags stopp där jag bara kände att nej fan, nu räcker det! Jag antar att det blir så när alla underbara människor man kommit nära bara försvinner och man lämnas kvar ensam. Efter 5 månaders intensivt och socialt liv så orkar i alla fall inte jag engagera mig i att lära känna de nya människorna med vetskapen om att jag själv snart måste åka. Så här sitter jag, med två veckor kvar på spansk mark, med två veckor kvar av livet som gett mig så mycket, som har varit det bästa jag varit med om och bara känner mig så jävla nöjd. Jag tror att det är bra att jag är i den här situationen, för det ger mig utrymme att längta efter det som väntar hemma i Sverige och jag slipper känna någon slags smärta (?).

 

Det här halvåret har gett mig vänner runtom i världen, erfarenheter utan dess like, jag har lärt känna mig själv på nya plan, jag har lärt mig prata spanska på en nivå som jag innan bara drömde om (bl.a. tack vare de bästa lärarna man kan önska sig), jag har fått se så mycket, höra så mycket, haha jag har festat så mycket att det känts som att levern ska pajja samtidigt som lyckoruset nått höjden av skyskraporna, jag har fått vara med om en sommarförälskelse, jag har rest på egen hand, jag har lärt mig mycket om andra människor. Jepp, listan skulle kunna bli hur lång som helst!

 

Och nu sitter jag här, nöjd som bara den efter många månader utan familj och vänner hemifrån med ett av mitt livs bästa minnen i bagaget. Två veckor att bara luta huvudet tillbaka och suga in det sista av vad Alicante har att erbjuda mig. Ja, och så har jag unnat mig en tripp till Madrid innan planet hem lyfter...

 

Jag klagar inte det minsta! :-)