Jag har väntat på dom här tårarna hela dagen. Nu kom dom, en sådär 30 minuter innan jag ska låsa dörren efter mig för allra sista gången. Minnena väller upp och lyckan blandas med sorgen i en konstig mix, jag tänker på alla fina vänner jag fått, alla fina människor som jag nog aldrig mer kommer att träffa. Jag tänker på alla gånger vi sprungit runt mellan lägenheterna, prövat kläder, spillt drinkar, sjungit, dansat, ätit mat tillsammans, chillat, skrattat, levt. Alla gånger vi dykt i vågorna i Postiguet och San Juan. Alla gånger vi dansat fram på väg till Carpe Diem för våra älskade blow-jobs med extra grädde. Alla gånger jag blivit upphämtad nere vid porten. Ja allt. Jag åt middag och tog en drink med Denise ikväll och sen dess har jag sms:at med bästa Niki vilket har känts skönt. Ett bra sätt att skingra tankarna på!

 

Men nu. Hur säger man hejdå till en stad som har så oberäkneligt många minnen inristad i sig? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag kommer sakna mitt rum, mitt just nu välstädade och rosendoftande rum, gatorna, festerna, stranden, skolan och folket. Men jag längtar också hem. Så ja. Alicante - te echaré de menos. Muchísimo. Eres una ciudad con tanta vida ♥

 

Nej, nu ska jag lägga ner det sista i väskan, torka tårarna och försöka få tag på en taxi. Fyfan för det här. Urk!

Adiós.